Vilket väder vi har!! Man blir ju alldeles lyrisk. Men jag vet att det finns många som lider av värmen, så en tanke går ändå till dem. Här kommer i alla fall lite fler bilder från föregående helg.

Nu finns det säkert gott om naturfolk ute i landet som tycker det här är komiskt, men jag kan verkligen bli förtrollad av att vandra runt bland vilda djur. Oavsett om det är ekorrar i Hyde Park, sjölejon i USA eller svenska änder. Att 100-tals rådjur skuffar runt en när man knallar på ön är för mig en fascinerande levnadslyx. Haha, vilket stadsoffer man är.

Ronja Rövardotter?

Bilderna nedan togs 2007.

 Nej, nu får det räcka för ikväll. Men får ni tillfälle så besök denna underbara ö.

Tänk var man varit med om i livet. Och tänk var åren går. Jag är väl inte så jäkla gammal egentligen, men ändå, det här är 13 år sedan (?). Jag åkte ner till denna plats årligen fram till 2000. Jag stod nämligen längst fram vid scenen när den tragiska olyckan skedde under Pearl Jam konserten och efter det ville jag inte återvända. Jag hade fått en bitter eftersmak av platsen efter det. Men allt är glömt och förlåtet och jag har lovat mig själv att njuta av varje sekund i år.

Men jag minns mitt första besök som om det vore igår (nåja, nästan i alla fall). Och hur jag kom hem helt lyrisk (manisk) och inte kunde prata om något annat. Jag ville frälsa världen. Att alla skulle få uppleva den ultimata frihetskänslan av hur 90 000 människor trotsar regn, lera, kyla, baksmälla, hunger och disorientering. Delar en utomkroppslig upplevelse i total eufori och dansar tillsammans i leran till fantastisk musik underbar mat. Bland pysselverkstäder och klätterställningar, mellan Dylan och Ozzy. Hur vi sprang runt i ett ständigt rus med monopolpengar och tyckte att världen utanför bara kändes märkligare och märkligare för var dag som gick.

Inte brydde man sig om att tältet drunknade, att man hade tre mynt kvar i fickan dag 2, att resan hem var olöst och att gummistövlarna var slutsålda...eller det kanske man gjorde, men DET mindes jag inte när jag hade kommit hem.

Här kommer en tribute i bilder, tillsammans med Suede, som uteslutande stod för soundtracket i bergsprängaren det året.

Arkivbild: Från Roskilde 1997

Nej jag skojar inte. Jag tänkte joina den pensionärskaran som återbesöker denna "heliga" plats. Kommer jag orka? Det är 10 år sen sist. Man kan inte räkna in vår visitering av Peace and Love 2008. Då satte vi upp ett tält bredvid de stökigaste galningarna vi kunde hitta på campingen, tuperade håret så det skulle se riktigt skitigt ut, lindade in oss i (läs: oanvända) sovsäckar så vi verkligen inte kunde misstas för något annat än campare, och ranglade runt som rookisar på fjortisfylla, för att sedan, varje natt, lämna grejerna på campingen och styra stegen mot kungligt leverne i sköna sängar. Bluff och båg för dokumentation. Haha. Annat var det -97 (bilden ovan).

Nu är det snart ett år sedan jag och Danne reste över Atlanten för att utforska en liten del av det stora USA. Som en liten nostalgitripp tänkte jag dela med mig lite av mina upplevelser där. Grand Canyon finns redan att läsa om här. Där avslutade vi resan. Så det får bli i oordning här.

Slita för mödan

Sista dagen i San Francisco och jag hade tjatat om att få fotografera Golden Gate sedan vi landat med flyget. Vi var redan på rätt sida av bron och på jakt efter en bra utkiksplats. Danne, som varit i San Fransisco tidigare, tog mig först till en klassik rastplats precis bredvid bron vilket inte var riktigt var jag vad ute efter så vi satte oss i bilen igen och började leta oss uppåt. Men tiden sprang ifrån oss och rätt som det var såg jag hur solen var på väg ned över staden. Jag blev som tokig och började panikartat skrika till Danne att köra var som helst, bara jag såg bron. Fem minuter senare verkade vi vara på rätt väg, för en slingrig serpentinväg sträckte sig upp mot en kulle full av människor. Det var bara ett problem. Vägen var lång, och igenkorkad. Just det, bilkö.

Det som flög igenom mitt huvud då var att jag minsann inte tänkte komma hem utan en bild på San Fransicos mest kända byggnad. Så jag hoppade ut i farten, sprang bredvid bilen och öppnade bakdörren, fick ut min kamerautrustning och började sick-sacka mig till fots upp för kullen (trottoarer är en raritet i USA, här snackar vi bergsvägg-bil-bergsvägg). Adrenalin, det är det enda jag kan komma på som fick upp mig till toppen. Min kameraväska väger bly, lutningen var grotesk och sträckan dubbelt så lång på grund av sick-sackandet.

När jag väl kom upp kunde jag knappt andas. Sista biten kvar av solen innan den skulle försvinna för dagen, jag hade några minuter på mig. Problemet var att jag inte hade fått med mig något stativ och att hålla kameran stilla nog för att få en skarp bild skulle inte bli lätt när hela kroppen flåsade.

Jag slingrade mig fram mellan lägereldar, vattenpipor, gitarrspelande San Francisco-ungdomar, filtar, turister, uppställda kameror, hundar och barn. Rusade fram till kanten, fick upp kameran och allt var perfekt. Ljuset, några små moln som gav himlen lite dynamik, en båt som precis tuffade in i sökaren, men...

En kvinna hade hoppat över staketet och stod nu framför mig och tog bilder med mobilen. Jag stampade nervöst med foten, tänkte: "lugn nu Marie, du äger inte bilden". 10 sekunder. Sen bad jag henne att flytta sig, vänligt så klart, och hoppade över staketet själv.

Summa mumma, jag fick en bild som klarar en stor canvas till vårt vardagsrum. Det ska bli en inflyttningspresent till mig och Danne när vi flyttar. Den kanske inte är originell, men jag älskar ljuset och det är skithäftigt att bilden är min!

Bilderna

...är till viss del beskurna men faktiskt inte manipulerade alls. Färgerna var verkligen röda, cyan och rosa. Magiskt. Platsen rekommenderar jag också om ni besöker denna stad någon gång. Stanna inte där nere som många gör utan ta er upp på kullarna. Där ser ni det magnifika havet och häftiga berg. En upplevelse jag aldrig glömmer. Stämningen är mysig så ta med er lite picknick, en filt och tajma solnedgången.

Fortsättning följer...

Kommande bilder från San Francisco:

Fishermans Wharf, Chinatown, Nightlife, Downtown, Muir Woods, Haight/Ashbury mm. Och sen blir det bilder mellan San Fransisco och Los Angeles och sist, men absolut inte minst, Las Vegas.

Detta inlägg ingår i följetongen: USA (Klicka för att läsa alla publicerade inlägg)

Del 2 i Peace And Love reportaget. Här ser ni tidigare bilder.

Det är rätt mycket bilder så jag lägger ut ett urval i inlägget. Under ser ni alla om ni är intresserade. 

En väldigt seriös trio fick en dum idé att skicka ett mms till chefredaktören.

G A L L E R I

Peace And Love Festival 2008 - På Campingen

Apropå Grand Canyon, jag får revidera mitt tidigare inlägg något. Här rådde nämligen inga restriktioner inom reservatet. Detta innebar att man hade stora ytor att röra sig på vilket skapade en otrolig frihetsupplevelse. Indianerna har en filosofi att inte ändra naturen, så inga staket eller förbudsskyltar fanns uppsatta någonstans. Synd för den som är rädd av sig...UNDERBART för en fotograf. Jag låg och ålade mig över kanten så mycket jag vågade och man kunde, om man ville, leka med livhanken lite genom att gå närmare, närmare och närmare.

Tro mig, det var många som blev lite för våghalsiga för sitt eget bästa.

Rör dig inte för guds skull!

Jag överlämnade min kamera till Danne för att få en bild på mig i det stora magnifika. Grejen är att han inte är riktigt van vid att titta genom sökaren så när jag hade gått över till andra sidan insåg jag helt plötsligt att jag glömt byta ut vidvinkeln mot en normal. Han kanske inte skulle förstå att man får en rätt fel avstånsdbedömning. Med en 10mm lins ser man i stort sätt ens egna fötter, och jag blev ett litet knapnålshuvud. Så när jag såg honom börja gå mot mig (läs: mot stupet) för att komma närmare blev det under några sekunder rätt hett om öronen kan jag lova...

Det löste sig...han insåg att hans fötter bara var några mm från kanten. Jag slapp bli änka!

Titta gärna igenom galleriet nedan om ni vill se fler bilder på detta fantastiska område.

Detta inlägg ingår i följetongen: USA (Klicka för att läsa alla publicerade inlägg)

G A L L E R I

Grand Canyon

Jag vet att många gnäller på vårt land, det gör jag med titt som tätt. Men efter att ha rest runt i USA måste jag bara visa min tacksamhet till vår älskade allemansrätt. Tänk att ha mycket natur att vistas i. Förutom vissa privata tomter och fågelresarvat ligger hela arkipelagen öppen som ett smörgårdsbord. Det är kallt och inget vidare väder...men ge er ut, plocka (eller plåta) en blomma och skänk en tanke på de som faktiskt inte har den möjligheten alls.

Bilderna nedan är ett perfekt exempel på detta. De höll på att få mig att åka på rejäla böter. Vi hade köpt en tur till Grand Canyon när vi var i Las Vegas och åkte med en turistbuss genom öknen. När vi stannade för att sträcka på benen hade jag suttit och laddat hela resan för att få en juste bild.

Trespassing! Det var vad de kallade att jag gick över en 2, 5 meter bred landsväg för att fota en kaktus . Inget stängsel, inget staket. Men man får helt enkelt inte sätta fötterna var man vill där. Det är verkligen inte någonting vi i Sverige är vana vid.

Sorry, jag ska bara kolla vad som är fel. Mina nya inlägg dyker inte upp på bloglovin.

Lägger upp en bild ändå...Det här är i Santa Monica, alltså The Baywatch Beach! Jag har lovat att lägga upp bilder från USA till vänner och familj, så jag får väl börja med en åtminstånde.