Löven börjar falla. Det är fullbokat i kalendern. Semestern är nu officiellt slut och utbildningar är inbokade. Hoppas ni haft en skön sommar allihop.

I helgen var det möte för alla instruktörer och övrig personal på gymmet. Vi testade på alla höstens nya klasser och jag säger bara det. BODYJAM!!! Ni måste testa det. Det känns som när man var på disco när man var yngre. Bara dansar loss totalt. Man kan improvisera om man inte riktigt greppar stegen och ändå bara hitta ett flow. ÅÅÅHH helt underbart.

Ibland blir jag så trött på min egen "kan själv"-mentalitet.

Jag ska koda mitt egna publiceringssystem i stället för att använda wordpress som vettigt folk. Så jag lägger ner tusentals timmar på något som andra redan gjort...bättre. Men jag lär ju mig massor på det. Kommer säkert till nytta så småningom.

Problemet är när rss slutar fungera som den ska helt plötsligt och bloglovin inte uppdaterar mina inlägg.

Att det ska ta en hel dag att klura ut att det var ett litet &-tecken i en rubrik som var boven. Nu får jag sitta och fundera på varför. Kanske egentligen finns vettigare saker att slösa bort sin tid på. Men man vill ju inte dö nyfiken haha.

Det här inlägget är bara ett litet test för att se om man kan få lite fart på bloglovin...

Under tiden jag hade bloggpaus så levde jag ju faktiskt. Och min kamera var ju naturligtvis med mig. Så här kommer en återblick:

feb: Vi har precis landat med våra kartonger. Pustar ut med chips och provisorisk soffa.

(alltså, familjen, de är grymt trötta på min kamera,...det märks va?)

mars 2010: Jag tar med mig Lizzy för att spana in de efterlängtade gatorna hemma i Stockholm.

...med min sörmländska vän (nystockholmare).

april: Hemmet börjar så smått ta form...

...och en liten hittar sin "special place".

Vi gör som alla andra dårar, tillbringar helgerna på Ikea för att vi inbillar oss att det gamla inte duger längre.

...och min bror (högra hörnet) fyller 20 år! Oh my!

Den magiska aprilsolen lockar ut oss på årets första picknick.

...och folk i sina trädgårdar.

Lekplatserna fylls med glädje.

maj: Skorna åker av,

blommorna sjunger sommarvisor...

...och vi sticker iväg på premiärtur med segelbåten.

Hahah...och mycket mycket mer...men nu får det räcka. Nu har jag i alla fall säkerställt minnesbanken om jag skulle drabbas av minnesförlust eller något.

ps.

juni: Smakade på Stockholm tillsammans med tusentals besökare i Kungsträdgården. Men det får bli ett eget inlägg, för jag har så mycket mysiga bilder därifrån.

AAAAARRRRGGGG va trött jag börjar bli på captcha! Är det bara jag som faktiskt börjar få riktigt svårt att se va sjutton som står egentligen. På ett inlägg idag fick jag byta text 6 gånger...6 GÅNGER! Då känner man sig rätt trög. Finns det inga "vip"-funktioner på blogspot/blogg.se/wordpress mm? Jag har gjort som så att alla, vars kommentarer blir godkända hos mig, behöver aldrig godkännas igen om de inte missköter sig.

Älskar er ändå, ville bara gnälla lite. Det blir rätt påfrestande med 40 captcha-bråk om dagen.

Förresten, funkar mitt "kom ihåg mig" som det ska?

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ vad jag törstar efter serier nu,. Speciellt efter mitt snack med Nettan. Sitter och rotar igenom mina buffyboxar! Yhea! haha...

Och vad jag har längtat efter sköna serier under båtsemestern denna sommaren. Jag vet att jag brukar få det att låta som rena paradiset när vi är ute och seglar, men för vissa människor kan stillheten driva en till vansinne ibland. Efter två veckor vill jag inte påstå att jag gick bärsärkagång, men jag slog lite med pinnar i träden, om det räknas som att lätta på trycket. Problemet är att mina batterier i datorn räckte c.a 1 timme. Sen var jag förpassad till böcker. Och ack, vad jag i de stunderna kan sakna passiv underhållning. För visst Ä.L.S.K.A.R jag böcker. Men de kräver:

1) Fullständig nykterhet, vilket är svårt med förtöjnings-öl, grill-wiskey, middagsvin och kaffe avec.

2) Tysta båtgrannar

Och det här hör inte till vanligheten, men har man tröttnat på att fotografera vatten och träd så har man. Jag skulle passat på att plåta alla miner runt omkring mig. Va sjutton sysslar hon med?

Vadårå? Jag ville testa överexponeringstekniker och skuggkontrast...

Hit ska vi ikväll!

Vi har ju lämnat skärgården för i år, men mälaren har en hel del guldkorn. Båtklubben har en uthamn som vi kan åka till och här är stämningen nästan magisk. Så, trevlig fredag på er.

Tänk vad hemmablind man kan bli. Jag minns när jag la ut bilder på hur jag bodde och alla blev som tokiga på hur vackert det var. Jag tänkte inte så mycket på det. Nu sitter jag och redigerar bilder och hittade den här. Jag var i och för sig alltid väldigt fashinerad över denna vackra bänk utanför vårt hus, men att tanken aldrig slog mig att ha en fotosession där? Nåja, jag har ju fortfarande vänner där nere att hälsa på. Får väl slå två flugor i en smäll...tänk er en tjej i en vacker neglige...mmmm..

Får beställa lite ljus av vädergudaran och åka ner med någon...

Någon som känner sig manad haha?

Nu skakar väl ni på huvudet, men jag kan inte låta bli att längta lite till hösten. Jag älskar färgerna och mysfaktorn. Egentligen borde jag klamra mig fast hårdare vi sommaren med tanke på den kalla vintern vi fick genomlida. Men vi ska trippa iväg till resebyrån i helgen och boka resa till vintern så då känns det inte lika illa att vinka av sommaren.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg, det är ju en bit kvar av den, eller hur? Men jag längtar efter att ströva runt med kameran en tidig hösteftermiddag. När ljuset är så där magiskt...

Jag såg en liten snigel klättra upp för husväggen där jag bor. Jag cyklade till affären och när jag kom tillbaka hade den förflyttat sig upp, ytterligare ett par decimeter. Jag gick och hämtade min kamera och den lilla klättrade vidare uppåt. Jag tog en bild och gick hem till mig, tittade ner på honom en stund från balkongen, tänkte på hans färd och hur mycket jag kunde relatera. Så målmedveten, sådan viljekraft att, trots ovissheten, så fortsatte han att jobba sig uppåt. Det kom några regndroppar och jag gick in, satte på tv:n, kokade mig en kopp te och glömde bort, tills det var dags att tömma minneskortet. Nu undrar jag om hade nådde några höjder.

Just nu känns det lite vemodigt att börja blogga igen, när så få orkar kommentera ens bilder. Men man får ju skylla sig själv. Jag var flyktig och det här är priset. Men jag tänker inte vara populist. Jag skulle kunna rota fram bilder som kanske tilltalar fler, men just nu tänker jag publicera det som ligger mig varmt om hjärtat för tillfället. För det är det som kommer betyda något i slutändan. Djur, vackra blommor, mat och stämningskollage kommer när tiden känns rätt. Vem vet hur jag mår i morgon.

Jag är i alla fall så otroligt tacksam för Er som ger mig lite feedback fortfarande, som inte glömt bort mig. Ni betyder jättemycket. Bara så Ni vet. Och alla ni som (enligt statistiken) läser och inte kommenterar...hoppas ni stannar kvar och säger hej, så jag kan hitta till er också.

...stor kram!

Hade någon det lite tråkigt på designkontoret? "Hey, vi uppfinner vårat alldeles egna tampongskyddkoncept. JAA!"

Jamenar, hur kan man gå ifrån något helt fungerande till något så idiotiskt. Jag skruvar och skruvar och skruvar och skruvar men det går f-n inte att få en spricka i plasten om man inte är snustorr om händerna. Jag får använda tänderna för att ta bort skyddet. Synd att jag inte minns vad det var för märke, men jag tror det var Coops egna för jag köpte dem där.

Hoppas jag inte generade någon nu

Tro det eller ej, men jag är egentligen rätt feg. Jag är lätt hyprokondisk och tror jämt att minsta bula är en tumör, jag vågar mig aldrig in i konstiga gränder och går på kvällarna med ett stadigt grepp om nycklarna (mellan fingrarna) som vapen. Jag är höjdrädd, springer så fort jag ser minsta konstiga beteende hos någon eller tecken på bråk.

Men det är riktigt märkligt hur man tappar all förnuft när man är ute efter bilden. Jag vet inte riktigt vad som far i mig mig ibland. I Vegas fanns det ett tomrum mitt på det livade "The strip".  Tomrummen uppstår när ett stort casinohotell precis har rivits och uppbyggnaden av det nya inte har kommit igång ännu. Här var ett bra tillhåll om man ville spela lite aggressiv hasard mellan de lagliga alternativen (haha till och med på gatan spelades det hej vilt). Men när en av dem helt plötsligt riktar uppmärksamheten mot mig och skriker att jag inte plåta honom så reagerar jag med att, just det, ta en bild.

Ni kanske kan förstå att min make får en konstig vit färg i ansiktet när jag säger till honom att om vi åker till New York så kanske vi kan splitta en av dagarna så jag får ta mig till Harlem och plåta lite.

Ja, jag är en räddhare, men också grymt naiv och mitt fotograferande alter ego är långt ifrån rädd.

Detta inlägg ingår i följetongen: USA (Klicka för att läsa alla publicerade inlägg)

Nyköping, Hamnen, 2008

Santan Monica, LA, 2009

Jag håller på och sorterar ut lite bilder från LA och ska visa dem snart på bloggen. Men jag fastnade för det här så jag tänkte bara slänga in den lite snabbt. Gubbarna ser så festliga ut. Jag gillar speciellt den svartkläddes handspråk.

Detta inlägg ingår i följetongen: USA (Klicka för att läsa alla publicerade inlägg)

Jag har en bild i arkivet, taget på en man vid Fisherman's Wharf i San Francisco. Han satt, mitt på gatan med en hemgjord buske i handen som han gömde ansiktet bakom. När någon gick förbi rasslade han med busken och morrade som en arg hund och givetvis skrämde livet av sina offer. En fotograf är inte så lättskrämd, man är så fokuserad när man lever genom sökaren (och sjuuukt rädd om sin utrustning, man har lärt sig att aldrig tappa kollen, NO MATTER WHAT) så jag märkte inte ens att han försökte skrämmas. Jag var så totalt uppslukad av hans uppsyn. Det var något i blicken som inte riktigt stämde med bilden av, vare sig en förrymd galning eller uteliggare. Det var något...nästan pillemariskt i honom.

Jag har alltid tyckt att det har varit ett personligt ögonblick, men självklart ska Filip och Fredrik alltid vara värst. Döm av min förvåning när jag rotar igenom min kompis resealbum, ser att han har fotograferat samma man och att det dessutom visar sig att snubben till och med varit i svensk media. Jag slår på youtube och tadaaaa...det är verkligen nästan en overklig känsla att denne man helt plötslig fick både ett namn och en historia.

David Johnson, Buskmannen:

Detta inlägg ingår i följetongen: USA (Klicka för att läsa alla publicerade inlägg)

Skärgården är en tacksam plats att fotografera människor på.

Man lagar en god pasta, häller upp en litet glas vin och hamnar efter en stund i soffan med laptopen i knät. Sen råkar man stöta på en kär vän som man inte pratat med på år och dag på facebook. Man sitter och skrattar högt av alla sjuka minnen från förr och, utan att tänka på det, har man fyllt på glaset liiiite för många gånger för att det ska va okey när man sitter hemma själv, framför datorn. Va....@#*/!...flaskan var ju halvfull nyss? Vad hände med vinet?

Nån som känner igen sig? Näää vadå, inte jag heller. Jag vet inte...jag bara filosoferar...*HOST*

Kanske borde uppfinna alkolås till modem. Det ni...

Några handfasta tips. ;-)

Slussen kommer snart förändras. Kanske att det kommer behövas ett gäng omröstningar innan det blir av men förr eller senare kommer det att ske. Så självklart vill man som nostalgiker gärna passa på att fånga rådande miljö så gott det går.

Gatufotografi - Dokumentering kontra porträttering, färg kontra svartvitt.

Smaken är olika men det är ändå intressant att det finns så många som är av benhård åsikt att det måste vara antingen eller.

Jag tycker det är skittråkigt att sitta och bläddra igenom 50 bilder av människor som går på en gata. Som om fotografen ställt en kamera på gatan och låtit den automatiskt fotografera själv och sedan gott och satt sig och tagit en kaffe. Och en del fotografer söker alltid ögonkontakt innan de knäpper bilder (och då blir det ju lätt vimmelfoto av det hela). Men både kontakten och att dokumentera osedd, fånga det enkla i vardagen hör naturligtvis till. Men det är som sagt olika åsikter om hur mycket man ska göra det ena eller det andra. Jag måste erkänna att jag ibland tar lite väl mycket kontakt med folk.

Den här sista ska jag återkomma till...

Sen tycker jag det är synd att vissa är så hårda i sina åsikter angående färg. Mina ovanstående bilder tycker jag har så mysiga färger att jag krämade på lite extra mättnad i Lightroom. Medan andra passar fantastiskt bra i svartvitt, som nedanstående. Här är för övrigt exempel på ren dokumentering.

Bildkollaget ovan har samma huvudrollsinnehavare som bilden i färg lite längre upp (som jag skrev att jag skulle återkomma till). Jag fastnade så länge med denna uttrycksfulla duo att jag inte kunde undkomma att bli upptäckt och, få ett porträtt :-)

Man kan ju använda en färgklick för att förstärka en detalj också hihi...fast jag vet inte, det kanske är att dumförklara betraktaren. Det ska jag nog vara försiktig med.

Slussen, Stockholm, 2009

Hoppas ni gillade dem i alla fall, oavsett vad ni föredrar.

Såg den nyss - Loved it!

Igår fick jag äntligen tid att besöka Fotografiska. Kan ni tänka er, det finns ett paradis på min bakgård. Stockholm har fått en lekplats för alla fotoentusiaster.

Jag hade inte kollat upp vilka utställningar som var mer än att jag sett reklamen för Annie Leibovitz. Så föreställ er min bubblande förtjusningnär jag steg in i ett rum fyllt med bilder av Anders Petersen (kolla in hans utställning här). MAGI. En av mina stora inspirationskällor.

Jag tillbringade ungefär halva min besökstid framför hans bilder. Det var så häftigt att få se dem i stort format. Dock blev jag helt abrupt avbruten i min trans av ett yngre par bakom mig. En tjej och en kille i min egen ålder.

Hon till honom: "Alltså jag tycker sånna här bilder är sååå tråkiga!"
Han till henne: "Jag visst...eller hur, lyckokast som vem som helst kan ta..."

?

Alltså seriöst? Jösses vad olika man kan tycka. För att kunna fotografera och fånga känslor och uppleveser på här sättet krävs ett enormt engagemang, stor rekationsförmåga, öga för komposition, förmågan att uppfatta rummet och mod att tränga sig på. Sen utöver det gäller det att kunna sålla ut en bra bild i mängden.

Sen att vi går igång på olika saker, men man behöver ju inte framställa sig som ignorant, även om man är det.

Men annars var besöken en fröjd. Annie Leibovitz  bilder var grymma (självklart) och utöver det fastnade jag för Joel-Peter Witkins surrealistiska kroppskildringar som inte lämnar någon oberörd.

Att fotografera i smyg är verkligen inte min kopp te. Det är ju inte precis kaxigt och troget gatufotograferingen att knäppa bilden när motivet är i tryggt förvar med ryggen mot en. Dessutom tilltalas betraktaren av ansikten vilket också talar emot bilder som dessa.

Men ibland överlever en bild på andra krafter. Jag kan bara tala för mig själv men jag blev kär i den här bilden i samma ögonblick som jag tog den. Deras kroppsspråk, kläder, färgerna, telefonkiosken. Man skulle kunna tro att jag "crossat" den, men det har jag faktiskt inte. Den kommer nästan direkt från Lightroom. Ibland stämmer ljuset.