Lite om min bakgrund.

Igår instruerade jag mitt första spinningpass på 2 ½ år. Jag satte mig på tåget, åkte hela vägen till Stockholm från Nyköping och tillbaka för att köra en klass. Dårskap säger kanske några, men även om jag inte flyttar upp förrän 26 februari så börjar terminen nu. Annars hade jag fått vänta till hösten med att börja som instruktör igen.

Hur som helst så var det grymt nervöst. Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så, att allt fanns kvar i huvudet, men i samma sekund som jag skulle pressentera klassen insåg jag att jag tappat massor av min pondus och säkerhet. Tyckte alla stirrade konstigt på mig, kände svetten rinna ner från pannan och pulsen slå hårt redan innan uppvärmningsperioden var slut. Fy fan, tänkte jag, hur sjutton ska jag ta mig igenom det här. "Pratkondisen" var det värsta. Känslan av att jag hade grejer jag ville förmedla men fick avstå eftersom det tillsammans med en massa flås skulle förlora effekten gjorde mig jätte frustrerad.

Men 10 minuter blev 20 minuter och rätt som det var började det släppa lite. Fick med mig deltagarna i kurvorna och när de gick verkade de glada och nöjda. Sa att klassupplägget var jättebra. Det kändes bra. Så visst, jag känner att jag fortfarande är mil från den nivå jag låg på för ett par år sedan, men också att jag kommer ta mig dit igen. Vänta bara.

Jag har alltid varit en perfektionist. När jag klev av instruktörspodiet för sista gången innan flytten till Nyköping gjorde jag det med flaggan i topp. Hade kämpat i flera år för att samla massor av kunskap, dels om träning och ledarskap men framför allt inspirationsknep samt tekniker för att förmedla det man vill på ett dynamiskt sätt. Blev vald av mitt lokala gym som nominerad till årets instruktör för World Class Sverige och hade stora planer på att avancera inom spinningen.

...hette inte Falkering på den tiden, nej.

Men så flyttade jag till en småstad och allt föll platt. Det var helt mitt eget fel. Jag var kräsen. Det kändes inte speciellt inspirerande att börja jobba på anläggningar som inte satsade lika hårt på kvalitet som jag var van vid. Ett gym tyckte spinning började bli "omodernt" ett annat hade fastnat på 90-talet med "cykel aerobic" (upp och stå, ner och sitt, upp och stå, ner och sitt). Jag hade inget som helst förtroende för de som skulle vara ansvariga för gruppträningen på de olika anläggningarna så jag struntade i att söka anställning, lade helt sonika alla planer på hyllan och sadlade om. Började jobba på en tidning och resten är ju numera bekant historia.

Mitt hjärta har dock aldrig släppt spinningen. Jag har längtat så länge efter den dagen jag skulle börja igen, och nu...äntligen.

 Screenshot från en filmning 2006. Kanske vågar jag lägga ut en filmsnutt någon dag...